Nu har Thors tand kommit fram :) Hoppas han blir mindre kinkig snart. Saknar min glada nöjda son :)

Det tog ca 3½ timma för mig att söva Thor ikväll. Jag var nära bristnings gränsen, men jag lyckades! :D Men fan vad Thor är envis! Undrar vart han har fått det ifrån :P

Idag har man haft Eva, Conny och Sara på besök med en massa mysiga hundar. Det var roligt att få umgås lite med vännerna, vi har ju så mycket i våra liv allihop just nu, så det är inte alltid man kan umgås. Men på fredag ska vi ha en liten tjejkväll. Jag ska lämna Thor med Lars och umgås med vänner själv för första gången sen jag fick Thor. Vi får se hur jag klarar det. Men det ska förhoppningsvis gå bra, och om jag känner alltför stor saknad kan jag ju alltid gå hem, det är ju inte långt att gå. Och det blir ju kul för Lars att få spendera lite ensam tid med Thor för en gångs skull. Det är inte ofta det händer.

Jag har kommit fram till att jag faktiskt vuxit väldigt mycket i mig själv under det här senaste året. Jag har ett seriöst och långt förhållande med en karl som jag älskar och faktiskt kan prata med. Det är förmodligen därför vi fortfarande är ihop. Annars har jag oftast dumpat och gått till nästa eller något liknande när det blivit för jobbigt. Nu kämpar man istället. För förhållanden har sina upp och nedgångar. För tillfället har jag och Lars varken eller.. just nu så -är- vi bara. Och det känns faktiskt lite tråkigt, men det är väl så långa förhållanden är. Det ska ju inte behöva hända saker hela tiden.. eller?  Fast jag är ändå nöjd med vårt förhållande, måste jag säga. Och se vad som kommit ur det.. en vacker "liten" son. Vår Thor. *kärlek*

Och mitt förhållande till mina vänner har ändrats också. Jag behöver inte alltid ha kontakt med dom, jag vet ändå att dom finns där. Det kan nästan ta en månad innan vi hör av varandra och ändå så står vi så nära varandra.

Och mitt psykiska är bättre också på det sätt att även om jag fortfarande ibland kan få ångestattacker, så kan jag faktiskt hantera dom varenda gång utan att skära mig. Varenda gång! Och det senaste året har jag klarat av ångesten utan någon medicin, även om jag har en burk hemma, så räcker det med den tryggheten att om jag får alltför kraftig ångest så finns medicinen där. Men jag behöver inte ta den.

Jag har även slutat röka. Gjorde det under min graviditet. Även om jag känner en otroligt sug efter cigg så står jag emot, utan något plåster eller tuggummi. Jag kan stå emot. Jag har inte ens smakat ett bloss. Och det känns skönt att veta. Fast jag nu i skrivande stund skulle kunna gnaga av mina fingrar för en cigg, så varken gnager eller röker jag :)

Jag är ändå ganska duktig tycker jag, fast jag har ändå en väg med många hinder att vandra kvar. Men det kommer jag att klara av. För just nu känner jag faktiskt att jag har styrkan.