Ja, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Avlivningen gick lugnt till. Veterinären sa själv att han trodde att hon aldrig skulle bli frisk. Det kändes skönt att en utbildad legitimerad veterinär bekräftar mina misstankar. Yaya var avslappnad hela tiden när hon fick sprutorna, och jag smekte hennes underbara päls samt masserade henne hela tiden. Allt gick lugnt till. Och det är väldigt lugnt hemma nu. Känns konstigt att inte ha gått ut på promenad på länge. Och när vi skulle gå till affären idag efter veterinären varit hos oss, tog jag Yayas koppel från hatthyllan men kom på mig själv att hon inte fanns, att hon inte kunde följa med ut något mer. Aldrig följa med ut.

Usch!

Vill inte skriva så mycket mer, orkar inte gråta mer. Men Thor har hjälpt mig oerhört mycket, utan honom skulle jag brutit ihop ännu mer. Men när jag gråter, då ser han på mig med sitt stooora leende och då kan jag inte låta bli att le tillbaka.

Några bilder som togs på våran sista promenad tillsammans.